Därför Bar Pestdoktorn En Fågelliknande Mask

Digerdöden var en gång den mest fruktade sjukdomen i världen, med till synes ostoppbara globala pandemier som drabbade dess offer med smärtsamt svullna lymfkörtlar, svart hud och andra grymma symtom.

När den maskerade pestdoktorn väl klev in i huset var hoppet i stort sett redan ute för patienten. I medeltidens Europa var pest synonymt med döden, för inget pestläkarna gjorde kunde bota den fruktade sjukdomen, som på bara några hundra år ledde till att hälften av Europas befolkning dog.

1. Ursprunget till näbbmasken

Ursprunget till dräktens design kopplas till Charles de Lorme, en pestläkare som tillgodosåg de medicinska behoven hos många europeiska kungligheter under 1600-talet. På 1600-talet fick den franske pestläkaren Charles de Lorme i uppdrag att ta fram den skrämmande dräkt som skulle skydda pestläkarna mot böldpesten.

Bild: Jan van Grevenbroeck (1731-1807). Alternatively Grevenbroeck, Jan the Younger (fl. 17th cent.), Public domain, via Wikimedia Commons.

A. Dräkten

Dräkten som pestdoktorn bar inkluderade en kappa täckt av doftvax, vilket man trodde gjorde så att pesten skulle "halka av" av läkaren. Dräkten hade byxor kopplade till stövlar, en inbäddad skjorta och en hatt och handskar av getläder.

B. Hatten

Den stora hatten var ofta nästan helt rund, och den var tänkt att skydda läkaren mot "dåligt ljus". Pestläkaren bar också en stav som gjorde det möjligt för läkaren att peta på (eller avvärja) sina patienter.

Bild: I. Columbina, ad vivum delineavit. Paulus Fürst Excud〈i〉t., Public domain, via Wikimedia Commons.

C. Näbbmasken

Dräkten var heltäckande från topp till tå och innefattade även en mask med en lång fågelliknande näbb. Anledningen till den näbbliknande pestmasken berodde på en missuppfattning om den farliga sjukdomens natur.

Näbbmasken hade endast två mindre hål, liknande näsborrar. Näbbmasken spändes fast med hjälp av läderband och var fylld med exempelvis vinägerindränkta svampar, kanel, myrra, örter och kryddor som agerade som ett filtersystem mot dålig luft, miasma, som man trodde att pesten smittade genom. De Lorme trodde att maskens näbbform skulle ge luften tillräckligt med tid för att blandas med de skyddande örterna innan den nådde pestläkarnas näsborrar och lungor.

Maskens ögonhål var täckta med ett mörkt, oftast rödfärgat glas som skulle filtrera bort "dåligt ljus", men även patientens blickar. Man trodde nämligen att man kunde bli smittad bara genom att titta för länge på en pestsjuk patient. Dräkten var ofta helt svart, förutom näbben som var vit eller gråaktig. Längden på näbben varierade, men dess utseende var ofta inspirerad av näbben hos en fågel.

2. Pestdoktorns medicinering

Pestläkarna ordinerade vad man trodde var ett skyddande hopkok och motgift mot pesten, man bevittnade även testamenten och utförde obduktioner - och vissa gjorde allt detta medan de bar sina skrämmande näbbmasker.

A. Grodor och blodiglar

Detta var pestläkarens vanligaste medel mot patientens pestbölder. Läkaren höll de blodsugande djuren mot de vätskande pestbölderna, tills de började suga. Djuren kunde sedan suga i sig blod motsvarande flera gånger sin egen storlek och bli så fyllda att de till slut sprack.

B. Fikon och lök

Pestläkaren använde en mix av fikon och lök för att behandla pestbölderna. Denna blandning smordes på pestbölderna, som därefter öppnades med hjälp av en vass skalpell.

C. Blodavtappning

Att tappa pestpatienten på blod var en klassiker bland pestläkarnas behandlingsmetoder. Antingen tappade läkaren blod från patienten med en kniv, eller så ­fick en blodsugande igel suga på ett ­blodkärl.

Avsikten med åderlåtningen var att kroppen skulle ”renas” från pesten och se till att rätt balans förblev mellan de olika kroppsvätskorna.

D. Självförvållad smärta

Enligt vissa pestläkare och präster var självförvållad smärta den allra effektivaste metoden för att fördriva pesten från patienten. Man var övertygad om att pesten var Guds straff för människans syndiga leverne. Det bästa den sjuka patienten kunde göra var därför att straffa sig själv ytterligare – helst med hjälp av en läderpiska som var försedd med små metallbitar i änden.

3. Orsaken till pesten

I själva verket orsakades pesten av Yersinia pestis, en bakterie som överfördes från djur till människor genom loppbett, kontakt med kontaminerad vätska eller vävnad, inandning av smittsamma droppar från nysningar eller hosta från personer med lungpest.

Att pesten kunde få en sådan omfattande spridning och så otroligt hög dödlighet ska ha berott på miljöförändringar som gav kallare klimat och mycket regn samt krig med en undernärd befolkning som följd.

Pestläkaren var omedelbart igenkännbar, men fram till kunskapen om bakterieläran kring sjukdomar och modern antibiotika, gav deras kostymer inte något riktigt skydd mot sjukdomen. Trots att dräkten var nästintill helt försluten, var det faktiskt en stor mängd pestläkare som själva dog av pest.